Day 4 - Final thoughts
It was another early start for our last day visiting programs in the field. We are both filled with mixed emotions; excited as it will be looking at community care projects, but really sad as we will be leaving and saying goodbye to the amazing Swaziland team.
The first stop today was a Neighbourhood Care Point (NCP) in Mbadlane. The NCP is located in a point within a community where orphaned and vulnerable children can receive psychosocial support, early childhood care, basic health services and nutrition. After hearing about the support systems in place we had both expected to see a concrete structure so were surprised to see a single room with mud walls. It's amazing that they live, eat, cook and prepare food in this little room.
When we arrived we were fortunate to be able to see first hand the traditional community structures. In order to speak to the carers and children we needed to seek permission from the male elders, which involved a lot of hand shaking. They were very supportive of our visit and explained how the support of UNICEF and its partners had made a real difference to the 50 children that visited the NCP. They also highlighted the importance of the introduction of water to the community. The newly installed well was not only a fun toy to play with but also gave the children access to clean water and taught them about sanitation and hygiene.
The children were very friendly and included us all in their games, it was amazing to see tiny children patiently queuing to wash their hands. We were never that well behaved when we were young! One of the boys who attended the NCP was a 6 year old boy called Tiyabonga. Both Tiyabonga's parents and grandparents died from HIV/AIDS related illness so he is now looked after by his only surviving relatives, his great grandparents. They are both in their late 70s which is over double the average life expectancy of 34. It is unimaginable to think that a child as young as 6 could be orphaned and left to care for himself, the only support coming from the NCP which he will visit once a day. It was heart breaking to hear the great grandparents saying that their greatest fear was dying and leaving him all alone, which really highlighted the importance of NCP and community support.
After this we travelled to another NCP. This time it was a concrete building with 3 rooms, one of which was being used as a classroom to teach English. Although the building was grander and more stable than the mud room of the previous NCP, this care point had no water or sanitation facilities so was still lacking.
We left the second NCP for the final visit of the trip, to a child headed household. Before arriving we had read about the children we would be visiting but it did not really prepare us for the experience of meeting them. Nonhlanhla is a 17 year old girl who cares for her 6 siblings and cousins. Nonhlanhla has been the sole carer since she was 13. The family live in the home that her parents built which consists of two separate one roomed huts, for sleeping and storing food. The house is very old and is covered in holes, when it rains the water soaks. On several occasions the house has been broken into by thugs who have come to steal their food.
They invited us into their home to talk to them, it was cramped in the single room and hard to believe that 7 of them shared this single mattress on the floor. Nonchlanchla was incredibly shy and hid herself away to the corner of the room. As she talked about the immense responsibility looking after these children we really got a sense of the burden she carries and of how much of her childhood she has missed out on. We also spoke to Sebenzile, Coolagannie and Galkoolo three of Nonchlanchla's cousins that she cares for. They all attend school and muck in to help around the house. They did not seem down, and were getting on with their lives but they were just so young to lead their lives with no parents.
At the end of the interview it was their turn to ask us questions and they asked simply for some help to get them through secondary school and to have enough food to make sure they don't have to go hungry. It was this part of the interview that was the hardest as there was not a lot we could do. We had brought them some food, but it would soon run out. Their request was so humble: food and education, things people take for granted every day of their lives but still we could not help them for the long term, which left us feeling very frustrated.
After the interview outside the younger girls were giggly as they practiced bits of English with us and played a game dropping stones into pockets in the ground. This really reinforced to us that they are only children, they want to play and be happy, they are not self-pitying or downbeat, they are simply getting on with their lives as what else can they do?
Walking away our heads were extremely full of different thoughts but the one that stood out to me that this is only one group of children. This is not a one-off situation, as there are children like this all over Swaziland so something has to be done on a national scale. Although you see these things in the news and the papers all the time, meeting these young people and seeing the struggles they face on a daily basis has made us want to take action to raise both money and awareness in order to help these young people in any way that we can.
Romy and Rhiannon
Projets visitants d'empêchement d'HIV du jour 4.
Automatically translated into French thanks to WorldLingo
Jour 4 - Les pensées finales qu'
il était un autre tôt partent pour nos programmes visitants du jour passé dans le domaine. Nous tous les deux sommes remplis d'émotions mélangées ; passionnant car il regardera des projets de soin de la communauté, mais vraiment tout tristes que nous serons partants et disants au revoir à l'équipe étonnante du Souaziland.
Le premier arrêt était aujourd'hui un point de soin de voisinage (NCP) dans Mbadlane. Le NCP est situé dans un point au sein d'une communauté où perdu ses parents et les enfants vulnérables peuvent recevoir l'appui psychosocial, le soin tôt d'enfance, les services de santé de base et la nutrition. Après qu'audition au sujet des systèmes de soutien en place que nous tous les deux avions compté voir une structure en béton ainsi étaient étonnés de voir une chambre pour une personne avec des murs de boue. Il est étonnant qu'ils vivent, mangent, font cuire et préparent de la nourriture dans cette petite pièce.
Quand nous sommes arrivés nous étions chanceux pour pouvoir voir de première main les structures traditionnelles de la communauté. Afin de parler aux responsables et aux enfants que nous avons dû chercher la permission des aînés masculins, qui ont impliqué beaucoup de secousse de main. Ils étaient très de support de notre visite et expliqués comment l'appui de l'UNICEF et de ses associés avait fait une vraie différence aux 50 enfants qui ont visité le NCP. Ils ont également accentué l'importance de l'introduction de l'eau à la communauté. Nouvellement installé bien était non seulement un jouet d'amusement à jouer avec mais a également donné aux enfants l'accès à l'eau propre et les a enseignés au sujet de l'hygiène et de l'hygiène.
Les enfants étaient très amicaux et inclus nous tous dans leurs jeux, il était étonnant pour voir les enfants minuscules faire la queue patiemment pour se laver les mains. Nous n'étions jamais que bon comporté quand nous étions jeunes ! Un des garçons qui se sont occupés du NCP était 6 ans Tiyabonga appelé par garçon. Les parents et les grand-pères de Tiyabonga sont morts de la maladie reliée par HIV/SIDA ainsi il est maintenant occupé par ses seulement parents survivants, ses grands grand-pères. Ils sont tous deux dans leur 70s en retard qui est double fini l'espérance de vie moyenne de 34. Il est inimaginable pour penser qu'un jeune d'enfant aussi que 6 pourrait être perdu ses parents et gauche pour s'inquiéter de se, le seul appui venant du NCP qu'il visitera une fois par jour. C'était coeur se cassant pour entendre les grands grand-pères dire que leur plus grande crainte était le mourant et laissante tout seul, qui a vraiment accentué l'importance de NCP et de soutien de de la Communauté.
Après ceci nous avons voyagé à un autre NCP. Cette fois c'était un bâtiment en béton avec 3 salles, un dont était employé comme salle de classe pour enseigner l'anglais. Bien que le bâtiment ait été plus grand et plus stable que la salle de boue du NCP précédent, ce point de soin n'a eu aucune l'eau ou équipement d'hygiène ainsi manquait toujours.
Nous avons laissé le deuxième NCP pour la visite finale du voyage, à un ménage dirigé par enfant. Avant arrivant nous avions eu connaissance des enfants que nous rendrions visite mais il ne nous a pas vraiment préparés pour l'expérience de la réunion ils. Nonhlanhla est une fille de 17 ans qui s'occupe de ses 6 enfants de mêmes parents et cousins. Nonhlanhla a été le soignant unique depuis qu'elle avait 13 ans. La famille de phase dans la maison que ses parents ont établie qui se compose de deux des séparés roomed des huttes, pour dormir et stocker la nourriture. La maison est très vieille et est couverte en trous, quand il pleut l'eau imbibe. À plusieurs occasions la maison a été cassée dans par les gangsters qui sont venus pour voler leur nourriture.
Ils nous ont invités dans leur maison à leur parler, il était à l'etroit dans la chambre pour une personne et difficile de croire que 7 d'entre eux ont partagé ce matelas simple sur le plancher. Nonchlanchla était incroyablement timide et caché loin au coin de la salle. Car elle a parlé de l'immense responsabilité s'occupant de ces enfants que nous avons vraiment obtenu un sens du fardeau elle porte et de quelle quantité de son enfance elle a manqué dehors dessus. Nous avons également parlé à Sebenzile, à Coolagannie et à Galkoolo trois des cousins de Nonchlanchla des lesquels elle s'occupe. Ils tous s'occupent de l'école et du fumier dedans l'aide autour de la maison. Ils n'ont pas semblé vers le bas, et obtenaient dessus avec leurs vies mais ils étaient ainsi les jeunes justes pour mener leurs vies sans des parents.
À la fin de l'entrevue c'était leur tour pour nous demander que les questions et eux ont demandé simplement de l'aide pour les obtenir par l'école secondaire et pour avoir assez de nourriture à s'assurer ils ne doivent pas aller affamés. C'était la présente partie de l'entrevue qui était le tout plus dur qu'il n'y avait pas beaucoup nous pourrait faire. Nous leur avions apporté de la nourriture, mais elle s'épuiserait bientôt. Leur demande était si humble : la nourriture et l'éducation, prise de personnes de choses pour journalier accordé de leurs vies mais nous ne pourrions pas encore les aider pour le terme, qu'à gauche nous sentiment ont très frustré.
Après l'entrevue en dehors des filles plus jeunes étaient giggly pendant qu'ils pratiquaient le peu de l'anglais avec nous et jouaient les pierres de chute d'un jeu dans des poches dans la terre. Ceci a vraiment renforcé à nous qu'ils sont seulement des enfants, ils veulent jouer et être heureux, sont-ils individu-ne plaignant pas ou triste, obtiennent-ils simplement dessus avec leurs vies car quoi encore peut elles faire ?
La marche loin nos têtes étaient extrêmement pleine de différentes pensées mais de celle qui se sont tenues dehors à moi que c'est seulement un groupe d'enfants. Ce n'est pas une situation unique, car il y a des enfants comme le ce partout Souaziland ainsi quelque chose doit être faite sur une échelle nationale. Bien que vous voyiez ces choses dans les nouvelles et le journal toute heure, rencontrant ces jeunes et voyant les luttes elles font face quotidiennement nous a incités à vouloir agir pour soulever l'argent et la conscience afin d'aider ces jeunes de quelque façon que nous pouvons.
Romy et Rhiannon
Proyectos de la prevención del VIH del día que visitan 4.
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Día 4 - Los pensamientos finales que
era otro temprano empiezan para nuestros programas que visitan del día pasado en el campo. Nos ambos llenan de emociones mezcladas; excitado como mirará proyectos del cuidado de la comunidad, pero realmente tan tristes que seremos que se van y que dicen adiós al equipo asombroso de Swazilandia.
La primera parada era hoy un punto del cuidado de la vecindad (NCP) en Mbadlane. El NCP está situado en un punto dentro de una comunidad donde dejado huérfano y los niños vulnerables pueden recibir la ayuda sicosocial, el cuidado temprano de la niñez, servicios médicos básicos y la nutrición. Después de que audiencia sobre los sistemas de ayuda en lugar que ambos esperábamos ver una estructura concreta así que fueron sorprendidos ver un solo cuarto con las paredes del fango. Es asombroso que viven, come, cocina y prepara el alimento en este pequeño sitio.
Cuando llegamos éramos afortunados poder ver de primera mano las estructuras tradicionales de la comunidad. Para hablar a los carers y a los niños que necesitamos buscar el permiso de las ancianos masculinas, que implicaron muchos de sacudarir de la mano. Eran muy de apoyo de nuestra visita y explicados cómo la ayuda de la Unicef y de sus socios había diferenciado verdadero a los 50 niños que visitaron el NCP. También destacaron la importancia de la introducción del agua a la comunidad. Instalado nuevamente bien era no sólo un juguete de la diversión a jugar con pero también dio a niños el acceso al agua limpia y los enseñó sobre el saneamiento y la higiene.
Los niños eran muy amistosos e incluido nosotros todos en sus juegos, era asombroso ver a niños minúsculos pacientemente el hacer cola para lavarse las manos. ¡Nunca éramos que bien comportada cuando éramos jóvenes! Uno de los muchachos que atendieron al NCP era 6 años Tiyabonga llamado muchacho. Los padres y los abuelos de Tiyabonga murieron de enfermedad relacionada HIV/AIDS así que él ahora es ocupado por sus solamente parientes que sobreviven, sus grandes abuelos. Están ambos en su último 70s que sea doble excesivo la esperanza de vida media de 34. Es unimaginable pensar que un joven del niño tan como 6 podría ser dejado huérfano e izquierdo para cuidar para se, la única ayuda que viene del NCP que él visitará una vez al día. Era corazón que se rompía para oír a los grandes abuelos el decir de que su miedo más grande era que lo moría y que dejaba todo solo, que realmente destacó la importancia de NCP y de la ayuda de la comunidad.
Después de esto viajamos a otro NCP. Esta vez era un edificio concreto con 3 cuartos, uno de los cuales era utilizado como sala de clase para enseñar inglés. Aunque el edificio era más magnífico y más estable que el cuarto del fango del NCP anterior, este punto del cuidado no tenía ninguna el agua o facilidad del saneamiento así que todavía carecía.
Dejamos el segundo NCP para la visita final del viaje, a una casa dirigida niño. Ante llegando nosotros habíamos leído sobre los niños que estaríamos visitando pero realmente no nos preparó para la experiencia de la reunión ellos. Nonhlanhla es una muchacha de 17 años que cuida para sus 6 hermanos y primos. Nonhlanhla ha sido el carer único desde que ella era 13. La familia viva en el hogar que sus padres construyeron que consiste en dos uno separados roomed chozas, para dormir y almacenar el alimento. La casa es muy vieja y se cubre en agujeros, cuando llueve el agua empapa. En varias ocasiones la casa ha estado quebrada en por los gamberros que han venido robar su alimento.
Nos invitaron a en su hogar que ellos habláramos con, fue obstaculizado en el solo cuarto y duro creer que 7 de ellos compartieron este solo colchón en el piso. Nonchlanchla era increíblemente tímido y ocultado lejos a la esquina del cuarto. Pues ella habló de la responsabilidad inmensa que se ocupaba de estos niños que realmente conseguimos un sentido de la carga ella lleva y de cuánto de su niñez ella ha faltado hacia fuera encendido. También hablamos a Sebenzile, a Coolagannie y a Galkoolo tres de los primos de Nonchlanchla para quienes ella cuida. Todos atienden a la escuela y a la suciedad adentro a la ayuda alrededor de la casa. No se parecían abajo, y conseguían encendido con sus vidas sino que eran tan jóvenes justos para conducir sus vidas sin padres.
En el final de la entrevista era su vuelta a preguntarnos que las preguntas y ellos pidieron simplemente una cierta ayuda conseguirlos a través de escuela secundaria y comer bastante alimento a cerciorarse de ellos no tengan que ir hambriento. Era esta parte de la entrevista que era el tan más duro que no había mucho nosotros podría hacer. Les habíamos traído un poco de alimento, pero pronto funcionaría hacia fuera. Su petición era tan humilde: el alimento y la educación, toma de la gente de las cosas para diario concedida de sus vidas pero todavía no podríamos ayudarles para el largo plazo, que a la izquierda sensación muy frustramos.
Después de la entrevista fuera de las muchachas más jóvenes estaban giggly mientras que practicaron pedacitos del inglés con nosotros y jugaron piedras que caían de un juego en los bolsillos en la tierra. ¿Esto realmente reforzó a nosotros que son solamente niños, ellos desea jugar y ser feliz, uno mismo-no pitying o downbeat, están consiguiendo simplemente encendido con sus vidas mientras que qué más puede él hacer?
El caminar lejos nuestras cabezas era extremadamente lleno de diversos pensamientos pero el que estaba parado hacia fuera a mí que éste es solamente un grupo de niños. Esto no es una situación one-off, pues hay niños como esta por todas partes Swazilandia así que algo tiene que ser hecho en una escala nacional. Aunque usted ve estas cosas en las noticias y los papeles toda la hora, satisfaciendo a esta gente joven y viendo las luchas hacen frente sobre una base diaria han hecho que deseamos tomar la acción para levantar el dinero y el conocimiento para ayudar a esta gente joven de cualquier manera que poder.
Romy y Rhiannon
Progetti di visita di prevenzione del HIV di giorno 4.
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Giorno 4 - I pensieri che finali
era un altro presto cominciano per i nostri programmi di visita di ultimo giorno nel campo. Entrambi siamo riempiti di emozioni mixed; eccitato poichè guarderà i progetti di cura della Comunità, ma realmente per quanto siamo tristi andanti e dicenti arrivederci alla squadra stupefacente dello Swaziland.
Il primo arresto oggi era un punto di cura della vicinanza (NCP) in Mbadlane. Il NCP è situato in un punto all'interno di una Comunità in cui orphaned ed i bambini vulnerabili possono ricevere il supporto psicosociale, la cura iniziale di infanzia, i servizi medico-sanitari di base e la nutrizione. Dopo che udienza circa i sistemi di supporto sul posto che entrambi avevamo pensato vedere una struttura in cemento armato in modo da sono stati sorpresi vedere una singola stanza con le pareti del fango. È stupefacente che vivono, mangia, cucina e prepara l'alimento in questa stanza piccola.
Quando siamo arrivato eravamo fortunati potere vedere firsthand le strutture tradizionali della Comunità. Per per parlare ai carers ed ai bambini ch'abbiamo dovuto cercare il permesso dai elders maschii, che hanno coinvolto l'agitazione molto della mano. Erano molto di appoggio della nostra chiamata e spiegati come il supporto del UNICEF e dei relativi soci aveva fatto una differenza reale ai 50 bambini che hanno visitato il NCP. Inoltre hanno evidenziato l'importanza dell'introduzione di acqua alla Comunità. Recentemente installato bene era non solo un giocattolo di divertimento da giocare con ma anche ha dato ai bambini l'accesso ad acqua pulita e li ha insegnati circa risanamento e l'igiene.
I bambini erano molto amichevoli ed incluso noi tutti nei loro giochi, era stupefacente vedere i bambini molto piccoli pazientemente fare la coda per lavarsi le loro mani. Non eravamo mai che buono comportato quando eravamo giovani! Uno dei ragazzi che hanno assistito al NCP era 6 anni Tiyabonga denominato ragazzo. Sia i genitori che i grandparents del Tiyabonga sono morto dalla malattia riferita HIV/AIDS in modo da ora si occupa di dai suoi soltanto parenti sopravviventi, i suoi grandparents grandi. Sono entrambi nel loro 70s ritardato che è doppio eccessivo la speranza di vita media di 34. È unimaginable pensare che un giovane del bambino così quanto 6 potrebbe essere orphaned e di sinistra per preoccuparsi per sè, l'unico supporto che viene dal NCP che visiterà una volta al giorno. Era cuore che si rompe per sentire i grandparents grandi dire che il loro timore più grande era morente lo e lasciante tutto il solo, che realmente ha evidenziato l'importanza di NCP e del supporto della Comunità.
Dopo questo abbiamo viaggiato ad un altro NCP. Questa volta era una costruzione concreta con 3 stanze, uno di cui stava usando come aula per insegnare l'inglese. Anche se la costruzione era più grande e più stabile della stanza del fango del NCP precedente, questo punto di cura non ha avuto l'acqua o facilità di risanamento in modo da ancora stava difettando di.
Abbiamo affidato il secondo NCP per la chiamata finale del viaggio, ad una famiglia diretta bambino. Prima arrivando dei avevamo letto sui bambini che stavamo visitando ma realmente non li ha preparati per l'esperienza nella riunione loro. Nonhlanhla è una ragazza di 17 anni che si occupa dei suoi 6 fratelli germani e cugini. Nonhlanhla è stato il solo carer da quando era 13. La famiglia in tensione nella sede che i suoi genitori hanno sviluppato che consiste di due uno separati roomed le capanne, per il sonno ed immagazzinare l'alimento. La casa è molto vecchia ed è coperta in fori, quando piove l'acqua si impregna. In parecchie occasioni la casa è stata rotta dai thugs che sono venuto rubare il loro alimento.
Li hanno invitati nella loro sede a comunicare loro con, era cramped nella singola stanza e duro credere che 7 di loro ripartissero questo singolo materasso sul pavimento. Nonchlanchla era incredibilmente timido e nascosto via al angolo della stanza. Poichè ha parlato della responsabilità immensa che si occupa di questi bambini che realmente abbiamo ottenuto un senso della difficoltà trasporta e di quanto della sua infanzia ha mancato fuori sopra. Inoltre abbiamo parlato a Sebenzile, a Coolagannie e a Galkoolo tre dei cugini del Nonchlanchla di che si occupa. Tutti assistono alla scuola ed al letame dentro ad aiuto intorno alla casa. Non hanno sembrato giù e stavano ottenendo sopra con le loro vite ma erano così giovani giusti per condurre le loro vite senza i genitori.
Alla conclusione dell'intervista era la loro girata per chiederci che le domande e chiedessero semplicemente un certo aiuto di ottenerli attraverso la scuola secondaria e mangiare abbastanza alimento da assicurarsi non devono andare affamato. Era questa parte dell'intervista che era per quanto ci non fosse il il più duro mólto noi potrebbe fare. Avevamo portato loro un certo alimento, ma presto si esaurirebbe. La loro richiesta era così humble: alimento e formazione, introito della gente di cose per giornaliere assegnato delle loro vite ma ancora non potremmo aiutarli per il lungo termine, che a sinistra noi sensibilità molto abbiamo frustrato.
Dopo l'intervista fuori delle ragazze più giovani erano giggly mentre si sono esercitati nelle punte dell'inglese con noi ed hanno giocato le pietre cadenti del gioco nelle tasche nella terra. Ciò realmente ha rinforzato a noi che sono soltanto bambini, desidera giocare ed essere felice, auto-non pitying o downbeat, stanno ottenendo semplicemente sopra con le loro vite mentre che altro può fare?
Camminare via le nostre teste era estremamente pieno dei pensieri differenti ma di quello che si è levato in piedi fuori a me che questo è soltanto un gruppo dei bambini. Ciò non è una situazione prodotta su commissione, poichè ci sono bambini come il questo dappertutto Swaziland in modo da qualcosa deve essere fatta su una scala nazionale. Anche se vedete queste cose nelle notizie e nelle carte tutto il tempo, venente a contatto di questi giovani e vedente le lotte affrontano su una base quotidiana li hanno incitati a desiderare agire per sollevare sia i soldi che la consapevolezza per aiutare questi giovani in tutto il senso che possiamo.
Romy e Rhiannon
Tag4 Besuchs-HIV Verhinderungprojekte.
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Tag 4 - Abschließende Gedanken, die
er anderer früh war, fahren zu unseren letzter Tagesbesuchsprogrammen in auffangene ab. Wir werden beide mit Mischgefühlen gefüllt; aufgeregt, da es Gemeinschaftsobachtprojekte betrachten wird, aber wir wirklich, so traurig auch sind, verlassend und sagend Auf Wiedersehen zur erstaunlichen Swasiland Mannschaft.
Der erste Anschlag war heute ein Nachbarschaft Obacht-Punkt (NCP) in Mbadlane. Das NCP ist in einem Punkt innerhalb einer Gemeinschaft, in der verwaist und verletzbare Kinder psychosoziale Unterstützung, frühe Kindheitobacht, das grundlegende Gesundheitswesen und Nahrung empfangen können. Nachdem Hörfähigkeit über die Unterstützungssysteme, an der richtigen Stelle, das wir beide erwartet hatten, eine konkrete Struktur zu sehen also, waren überrascht, einen einzelnen Raum mit Schlammwänden zu sehen. Es ist, daß sie leben, ißt, kocht und vorbereitet Nahrung in diesem wenig Raum erstaunlich.
Als wir ankamen, waren wir sehen aus erster Hand die traditionellen Gemeinschaftsstrukturen glücklich. Zwecks mit den carers und den Kindern sprechen, die wir Erlaubnis von den männlichen ältesten suchen mußten, die eine Menge Handc$rütteln miteinbezogen. Sie waren sehr unterstützend von unserem Besuch und erklärt, wie die Unterstützung von UNICEF und von seinen Partnern den 50 Kindern reales unterschieden hatte, die das NCP besuchten. Sie hoben auch den Wert der Einleitung des Wassers zur Gemeinschaft hervor. Eben gut angebracht war, nicht nur ein Spaßspielzeug, zum mit zu spielen aber auch gab den Kindern Zugang zum sauberen Wasser und unterrichtete sie über Hygiene und Hygiene.
Die Kinder waren sehr freundlich und enthalten wir alle in ihren Spielen, war es erstaunlich, kleine Kinder zu sehen, geduldig anzustehen, um ihre Hände zu waschen. Wir waren nie, daß wohles benommen, als wir jung waren! Einer der Jungen, die das NCP sich sorgten, war ein 6 Einjahres Junge benanntes Tiyabonga. starben Eltern und Großeltern Tiyabongas an HIV/AIDS bezogener Krankheit, also wird um ihn jetzt von seinen nur überlebenden Verwandten, seine großen Großeltern gekümmert. Sie sind beide in ihrem späten 70s, das überdoppeltes die durchschnittliche Lebenserwartung von 34 ist. Es ist unimaginable, zu denken, daß Junge des Kindes so wie 6 verwaist und link sein konnten, um sich für zu interessieren, die einzige Unterstützung, die vom NCP kommt, das er einmal täglich besucht. Es war das Herz, das bricht, um die großen Großeltern zu hören, zu sagen, daß ihre größte Furcht war, lassend sterbend und ihn ganz allein, der wirklich den Wert von NCP und von Gemeinschaftsunterstützung hervorhob.
Nach diesem reisten wir zu einem anderen NCP. Dieses Mal war es ein konkretes Gebäude mit 3 Räumen, von denen einer als Klassenzimmer benutzt wurde, um Englisch zu unterrichten. Obgleich das Gebäude großartiger und beständiger als der Schlamraum des vorhergehenden NCP war, hatte dieser Obachtpunkt kein Wasser oder Hygiene-Service also ermangelte noch.
Wir überließen dem zweiten NCP für den abschließenden Besuch der Reise, einen Kind vorangegangenen Haushalt. Vor ankommend hatten uns über die Kinder gelesen, die wir besuchen würden, aber es nicht bereitete uns wirklich für die Erfahrung der Sitzung sie vor. Nonhlanhla ist ein 17 Einjahresmädchen, das für ihre 6 Geschwister und Vetter sich interessiert. Nonhlanhla ist das alleinige carer gewesen, seit sie 13 war. Die Familie, die im Haus Phasen ist, das ihre Eltern errichteten, das aus zwei verschiedenem besteht, roomed Hütten, für das Schlafen und die Speicherung der Nahrung. Das Haus ist sehr alt und wird in den Bohrungen bedeckt, wenn es das Wasser tränkt regnet. Bei einigen Gelegenheiten ist das Haus in durch Schurkeen defekt gewesen, die gekommen sind, ihre Nahrung zu stehlen.
Sie luden uns in ihr Haus ein, mit ihnen zu sprechen, war es verkrampft im einzelnen Raum und hart, zu glauben, daß 7 von ihnen diese einzelne Matratze auf dem Fußboden teilten. Nonchlanchla war zur Ecke des Raumes unglaublich schüchtern und weg versteckt. Da sie über die unermeßliche Verantwortlichkeit um diese Kinder kümmernd sprach, die wir wirklich eine Richtung der Belastung erhielten, sie trägt und von, wieviel ihrer Kindheit sie heraus an vermißt hat. Wir sprachen auch mit Sebenzile, Coolagannie und Galkoolo drei von Vettern Nonchlanchlas, die sie für sich interessiert. Alle sie sorgen sich Schule und Dreck innen um Hilfe um das Haus. Sie schienen nicht unten und erhielten an mit ihren Leben, aber sie waren die gerechten so Junge, zum ihrer Leben ohne Eltern zu führen.
Am Ende des Interviews war es ihre Umdrehung, zum zu fragen uns, daß Fragen und sie einfach um etwas Hilfe baten, sie durch Sekundärschule zu erhalten und genügend Nahrung zu essen, zum sicherzustellen sie nicht hungrig gehen müssen. Es war dieses Teil des Interviews, das das härteste war, da es nicht viel uns könnte tun gab. Wir hatten ihnen etwas Nahrung geholt, aber sie würde bald heraus laufen. Ihr Antrag war so bescheiden: Nahrung und Ausbildung, Sacheleutenehmen für bewilligtes tägliches ihrer Leben aber noch könnten wir nicht ihnen während des Long-term helfen, den nach links wir Gefühl sehr frustrierten.
Nach dem Interview außerhalb der jüngeren Mädchen waren giggly, während sie Spitzen von Englisch mit uns übten und fallende Steine eines Spiels in Taschen im Boden spielten. Dieses verstärkte wirklich zu uns, daß sie nur Kinder sind, sie möchten glücklich, Selbst-bedauern sie, oder downbeat, nicht erhalten sie an mit ihren einfach Leben während, was sonst sie spielen und sein tun kann?
Weg gehen unsere Köpfe waren von den unterschiedlichen Gedanken aber von dem extrem voll, der heraus zu mir stand, daß dieses nur eine Gruppe Kinder ist. Dieses ist nicht eine one-off Situation, da es Kinder wie dieser ganz überschuß Swasiland gibt, also etwas auf einer nationalen Skala erfolgt werden muß. Obgleich Sie diese Sachen in den Nachrichten und in den Papieren alle Zeit sehen, diese jungen Leute treffen und die Kämpfe sehen, stellen sie auf einer täglichen Grundlage haben lassen uns Maßnahmen ergreifen wünschen, um Geld und Bewußtsein aufzuwerfen, um diesen jungen Leuten in jeder Hinsicht zu helfen gegenüber, die wir können.
Romy und Rhiannon
Projetos visitando da prevenção do HIV do dia 4.
Automatically translated into Portuguese thanks to WorldLingo
Dia 4 - Os pensamentos que finais
era outro cedo partem para nossos programas visitando do último dia no campo. Nós ambos somos enchidos com as emoções misturadas; excitado porque estará olhando projetos do cuidado da comunidade, mas realmente por mais sad que nós sejamos saindo e dizendo adeus à equipe surpreendente de Suazilândia.
O primeiro batente era hoje um ponto do cuidado da vizinhança (NCP) em Mbadlane. O NCP é ficado situado em um ponto dentro de uma comunidade onde orphaned e as crianças vulneráveis possam receber a sustentação psychosocial, o cuidado adiantado da infância, serviços de saúde básicos e nutrition. Depois que hearing sobre os sistemas de sustentação no lugar que nós ambos tínhamos esperado ver uma estrutura concreta assim que foram surpreendidos ver um único quarto com paredes da lama. É surpreendente que vivem, come, cozinha e prepara o alimento neste quarto pequeno.
Quando nós chegamos nós éramos afortunados vemos firsthand as estruturas tradicionais da comunidade. A fim falar aos carers e às crianças que nós necessitamos procurar a permissão das pessoas idosas masculinas, que envolveram muitos da agitação da mão. Eram muito de suporte de nossa visita e explicados como a sustentação da UNICEF e dos seus sócios tinha feito uma diferença real às 50 crianças que visitaram o NCP. Destacaram também a importância da introdução da água à comunidade. Instalado recentemente bem era não somente um brinquedo do divertimento a jogar com mas também dava às crianças o acesso à água limpa e ensinava-os sobre o sanitation e a higiene.
As crianças eram muito amigáveis e incluído nós todos em seus jogos, era surpreendente ver crianças minúsculas pacientemente enfileirar-se para lavar suas mãos. Nós éramos nunca que bom comportado quando nós éramos novos! Um dos meninos que atenderam ao NCP era uns 6 anos - menino velho chamado Tiyabonga. Os pais e os grandparents de Tiyabonga morreram da doença relacionada HIV/AIDS assim que é olhado agora em seguida por seus somente parentes sobrevivendo, seus grandparents grandes. Estão ambos em seu 70s atrasado que é dobro excedente a expectativa de vida média de 34. É unimaginable pensar de que um jovem da criança tão quanto 6 poderia ser orphaned e esquerdo para se importar com himself, a única sustentação que vem do NCP que visitará uma vez um dia. Era coração que quebra para ouvir os grandparents grandes dizer que seu medo mais grande era morrendo e deixando o toda sozinho, que destacou realmente a importância de NCP e de sustentação da comunidade.
Após este nós viajamos a um outro NCP. Esta vez era um edifício concreto com 3 quartos, um de que era usado como uma sala de aula ensinar o inglês. Embora o edifício fosse mais grande e mais estável do que o quarto da lama do NCP precedente, este ponto do cuidado não teve nenhuma água ou facilidade do sanitation assim que estava faltando ainda.
Nós deixamos o segundo NCP para a visita final do desengate, a uma casa dirigida criança. Antes chegando dos nós tínhamos lido sobre as crianças que nós estaríamos visitando mas não nos preparou realmente para a experiência da reunião elas. Nonhlanhla é uns 17 anos - a menina velha que se importa com seus 6 siblings e primos. Nonhlanhla foi o único carer desde que era 13. A família viva no repouso que seus pais construíram que consiste em dois uns separados roomed huts, para dormir e armazenar o alimento. A casa é muito velha e está coberta nos furos, quando chove a água embebe. Em diversas ocasiões a casa foi quebrada pelos thugs que vieram roubar seu alimento.
Convidaram-nos em seu repouso falar-lhes a, era cramped no único quarto e duro acreditar que 7 deles compartilharam deste único mattress no assoalho. Nonchlanchla era incredibly tímido e escondido herself afastado ao canto do quarto. Porque falou sobre a responsabilidade immense olhando depois que estas crianças nós começaram realmente um sentido do burden que carrega e de quanto de sua infância faltou para fora sobre. Nós falamos também a Sebenzile, a Coolagannie e a Galkoolo três dos primos de Nonchlanchla que se importa com. Todos atendem à escola e ao muck dentro à ajuda em torno da casa. Não pareceram para baixo, e estavam começando sobre com suas vidas mas eram assim jovens justos para conduzir a suas vidas com nenhuns pais.
No fim da entrevista era sua volta a perguntar-nos que as perguntas e pediram simplesmente alguma ajuda para os começar através da escola secundária e para comer bastante alimento a se certificar eles não têm que ir com fome. Era esta parte da entrevista que era o por mais mais duro que não houvesse muito nós poderia fazer. Nós tínhamos-lhes trazido algum alimento, mas funcionaria logo para fora. Seu pedido era assim humble: o alimento e a instrução, tomada dos povos das coisas para diário concedido de suas vidas mas ainda nós não poderíamos ajudar-lhes para o prazo, que à esquerda nós sentimento frustraram muito.
Após a entrevista fora das meninas mais novas eram giggly enquanto praticaram bocados do inglês com nós e jogaram pedras deixando cair de um jogo em bolsos na terra. Isto reforçou-nos realmente que são somente crianças, eles quer jogar e ser feliz, self-não pitying ou downbeat, estão começando simplesmente sobre com suas vidas enquanto que outro pode ele fazer?
Andar afastado nossas cabeças estava extremamente cheio de pensamentos diferentes mas de esse que me estêve para fora que este é somente um grupo das crianças. Esta não é uma situação one-off, porque há crianças como este toda excesso Suazilândia assim que algo tem que ser feito em uma escala nacional. Embora você v estas coisas na notícia e nos papéis toda a hora, se encontrando com estes povos novos e vendo os esforços enfrentam em uma base diária fizeram-nos querer fazer exame da ação para levantar o dinheiro e a consciência a fim ajudar a estes povos novos em toda a maneira que nós pudermos.
Romy e Rhiannon
Projekterar det besöka HIV-förhindrandet för dag 4.
Automatically translated into Swedish thanks to WorldLingo
Dag 4 - Finaltankar
var det en annan tidig sortstart för vår sist dag som besöker program i sätta in. Vi båda fylls med blandade sinnesrörelser; upphetsad, som det ska, ser vårdartjänst projekterar, men egentligen ledset, som vi ska, lämnar och ordstävet goodbye till det fantastiska Swaziland laget.
Det första stoppet var i dag en Neighbourhoodomsorg pekar (NCP) i Mbadlane. NCPEN lokaliseras i en peka inom en gemenskap var föräldralösa och sårbara barn kan motta psychosocial service, tidig sortbarndomomsorg, grundläggande hälsovård och näring. Efter utfrågning om servicesystemen har förlagt in oss båda hade förväntat att se en hårdna strukturera så, förvånades för att se ett singelrum med mudväggar. Det förbluffar, att de bor, äter, lagar mat och förbereder mat i detta lite rum.
Då vi ankom, var vi gynnsamma ser att firsthand den traditionella gemenskapen strukturerar. För att tala till vårdarna och barnen behövde vi sökandentillåtelse från de male fläderarna, som involverat en radda räcker att skaka. De var mycket understöda av vårt besök och förklarat hur servicen av UNICEF och dess partners hade gjort en verklig skillnad till de 50 barnen som besökte NCPEN. De markerade också betydelsen av inledningen av bevattnar till gemenskapen. Som nyligen väl installerades, var inte endast en rolig toy som leker med men gav också, barnen tar fram till rengöringen bevattnar och undervisade dem om sanitation och hygien.
Barnen var mycket vänliga, och inklusive alla oss i deras lekar, var det fantastiskt att se att mycket lilla barn som köar tålmodigt för att tvätta deras räcker. Vi var aldrig, att uppfört väl, då vi var unga! En av pojkarna, som deltog i NCPEN, var en årig pojke som 6 kallades Tiyabonga. Både Tiyabongas föräldrar och morföräldrar dog från HIV/AIDS släkt sjuka, så han ses nu after av hans endast fortleva släktingar, hans stora morföräldrar. De är båda i deras sena 70-tal som är över dubblett den genomsnittliga livförväntningen av 34. Det är unimaginable till funderare, att barn för ett barn så som 6 kunde göras föräldralös och lämnas till omsorg för självt, den enda servicen som är kommande från NCPEN som han ska besök en gång en dag. Det var hjärta som bryter för att höra det stora morförälderordstävet som deras mest stora skräck var dö och lämna honom all ensamt, som markerade egentligen betydelsen av NCP och gemenskapservice.
Efter denna reste vi till en annan NCP. Denna tid var det en hårdnabyggnad med 3 rum, ett av som användes som ett klassrum för att undervisa engelska. Även om byggnaden var mer grander och mer stabil än mudrummet av den föregående NCPEN, pekar denna omsorg hade inget att bevattna eller sanitationlättheter så var att sakna för stillbild.
Vi lämnade understödja NCP för finalbesök av snubbla, till ett hövdat hushåll för barn. För ankomma hade vi läst om barnen som vi skulle besöker, men det förberedde inte egentligen oss för erfara av mötet dem. Nonhlanhla är en årig flicka 17 som att bry sig för hennes 6 syskon och kusiner. Nonhlanhla har varit sulavårdaren, sedan hon var 13. Familjen bor i hemmet som hon föräldrar byggde, som består av två separat hyrde rum kojor, för att sova och att lagra mat. Huset är mycket gammalt och täckas in spela golfboll i hål, när det regnar bevattnablötningarna. På flera orsakar huset har varit brutet in i av thugs som har kommit att stjäla deras mat.
De som var inbjudna oss in i deras hem som talar till dem, det förorsaka kramp i i singelrummet och hårt att tro att 7 av dem delade denna singelmadrass på däcka. Nonchlanchla var incredibly blyg och dolde hon själv bort till tränga någon av rummet. Som henne som är omtalad det enorma ansvaret som ser, efter dessa barn oss fick egentligen en avkänning av bördan som hon bär, och av, hur mycket av hennes barndom hon har missa ut på. Vi talade också till Sebenzile, Coolagannie och Galkoolo tre av Nonchlanchlas kusiner som hon att bry sig för. De som alla deltar i, skolar och muck in för att hjälpa runt om huset. De verkade inte besegrar och fick på med deras liv, men de var rättvist så barn som leder deras liv med inga föräldrar.
På avsluta av intervjun var det deras vänd som ska frågas oss att ifrågasätter och de frågade enkelt för någon hjälp att få dem till och med högstadiet och att ha nog mat som ser till dem inte måste att gå hungrigt. Det var denna del av intervjun som var, det mest hård som det inte fanns ett lott som vi kunde göra. Vi hade kommit med dem någon mat, men den skulle snart körning ut. Deras förfrågan var, så kväsa: mat och utbildning, sakerfolk tar för beviljat dagligt av deras liv, men stilla kunde vi inte hjälpa dem för det långsiktigt, som lämnade oss känsla mycket frustrerad.
Efter intervjun utanför de mer unga flickorna var fnissigt som dem övade bitar av engelska med oss och lekte en lek som tappar stenar in i, stoppa i fickan i det slipat. Detta förstärkte egentligen till oss, att de är endast barn, dem önskar att leka och vara lyckligt, själv-tycker synd om de inte, eller downbeat, får de enkelt på med deras liv som vad annat kan dem göra?
Gå bort var våra huvud extremt fulla av olika tankar men den som stod ut till mig att denna är endast en grupp av barn. Detta är inte ett one-off läge, som det finns barnnågot liknande som är denna all över Swaziland, så något måste att göras på ett medborgarefjäll. Även om du ser dessa saker i nyheterna och legitimationshandlingar hela tiden, har möte av dessa ungdomar och att se ansträngningarna som de vänder mot på en dagstidningbas, gjort oss att önska att ta handling till den lönelyftbåde pengar och medvetenheten för att hjälpa dessa ungdomar i any långt att vi kan.
Romy och Rhiannon
Проекты предохранения HIV четвертого дня посещая.
Automatically translated into Russian thanks to WorldLingo
Четвертый день - Окончательные мысли
было другой наиболееа ранний срок начала для наших программ последнего дня посещая в поле. Мы оба заполнены с смешанными взволнованностями; возбужено по мере того как оно будет смотреть проекты внимательности общины, но реально уныло по мере того как мы будем выходящ и говорящ goodbye к amazing команде Свазиленда.
Первым стопом сегодня был пункт внимательности района (NCP) в Mbadlane. NCP расположено в пункте внутри община где после того как я осирочены и уязвимые дети могут получить psychosocial поддержку, предыдущую внимательность детства, основные медицинские обслуживания и питание. После того как слух о системах поддержки in place, котор мы оба рассчитывали увидеть конкретную структуру поэтому удивил увидеть комнату для одного человека с стенами mud. Оно amazing что они живут, ест, варит и подготовляет еду в этой маленькой комнате.
Когда мы приехали мы были удачны увидели firsthand традиционные структуры общины. Поговорить к carers и детям, котор нам было нужно изыскивать позволение от мыжских старейшиней, которые включили множество трястить руки. Они были очень supportive нашего посещения и объяснены как поддержка UNICEF и своих соучастников внесла изменения реальный к 50 детям посетили NCP. Они также выделили важность введения воды к общине. Нов установленное наилучшим образом было not only игрушкой потехи, котор нужно сыграть с но также давало детям доступ к чистой воде и учило им о санитарии и гигиене.
Дети были очень содружественны и включенно мы все в их играх, оно было amazing для того чтобы увидеть, что малюсенькие дети терпеливейше queuing для того чтобы помыть их руки. Мы не были никогда что поступаемое хорошее когда мы были молоды! Один из мальчиков присутствовали на NCP было 6 год - старым вызванным мальчиком Tiyabonga. И родители и grandparents Tiyabonga умерли от болезни отнесенной HIV/AIDS поэтому он теперь look after его только выдерживая родственниками, его большими grandparents. Они оба в их последнем 70s будет излишек двойником средние жизненные ожидания 34. Оно unimaginable для того чтобы думать что детеныш ребенка как как 6 смог быть осирочен и лев позаботить для себя, единственная поддержка приходя от NCP которое он посетит раз в день. Было сердцем ломая для того чтобы услышать, что большие grandparents сказали что их большой страх был умирающ и оставляющ он совсем одн, которое реально выделило важность NCP и поддержки общины.
После этого мы переместили к другому NCP. Это время это было конкретным зданием с 3 комнатами, одной of which использовал как класс для того чтобы научить английской языку. Хотя здание было более грандиозно и более стабилизированн чем комната mud ранее NCP, этот пункт внимательности не имел никакие воду или средства санобработки поэтому все еще нуждался.
Мы передали второе NCP для окончательного посещения отключения, к домочадцу возглавленному ребенком. Перед приезжающ мы прочитали о детях, котор мы навещали бы но оно реально не подготовило нас для опыта встречи они. Nonhlanhla будет 17 год - старой девушкой заботит для ее 6 siblings и кузенов. Nonhlanhla было единственным carer в виду того что она была 13. Семья в реальном маштабе времени в доме ее родители построили consist of 2 отдельно одного roomed хаты, для спать и хранить еда. Дом очень стара и предусматривана в отверстиях, когда она идет дождь вода выдерживает. На нескольких случаев дом сломленна в бандитов приходили украсть их еду.
Они пригласили нас в их дом поговорить к им, было cramped в комнате для одного человека и трудно верить что 7 из их делили этот одиночный тюфяк на поле. Nonchlanchla было неимоверно застенчиво и спрятано прочь к углу комнаты. По мере того как она talk about большая ответственность look after эти дети, котор мы реально получили чувство тяготы она носит и из ее детства она пропускала вне дальше. Мы также поговорили к Sebenzile, Coolagannie и Galkoolo 3 кузенов Nonchlanchla которых она заботит для. Они все присутствуют на школе и muck внутри к помощи вокруг дома. Они не показались вниз, и получали дальше с их жизнями но они были справедливыми так детенышами для ведения их жизней без родителей.
На конце интервью было их поворотом, котор нужно спросить нам вопросы и они попросило просто некоторая помощь получить их через среднюю школу и иметь достаточную еду, котор нужно make sure они пойти голодно. Было этой частью интервью было самыми трудными по мере того как не было много нас смогли сделать. Мы принесли им некоторую еду, но она скоро побежала бы вне. Их запрос был настолько всепокорн: еда и образование, взятие людей вещей для даренное ежедневного их жизней но все еще мы не смогли помочь им для долгосрочности, которую налево мы ощупывание очень расстроили.
После интервью вне более молодых девушок был giggly по мере того как они напрактиковали биты английской языка с нами и сыграли камни игры падая в карманы в земле. Это реально усилило к нам что они будут только дет, они хочет сыграть и быть счастливо, они не будут собственная личность-pitying или downbeat, они просто получают дальше с их жизнями по мере того как что еще может ими сделать?
Гулять прочь наши головки был весьма полн по-разному мыслей но одного стояло вне к мне что это только одна группа в составе дети. Это не будет one-off ситуация, по мере того как будут дети как этот повсюду Свазиленд поэтому что-то должно быть сделано на национальном маштабе. Хотя вы видите эти вещи в новостях и бумагах полностью время, встречая этих молодых людей и видя схватки они смотрят на на ежедневное основание делали нас хотеть принять действие для того чтобы поднять и деньг и осведомленность для того чтобы помочь этим молодым людям в любом случае которые мы можем.
Romy и Rhiannon
Dag 4 het bezoeken HIV preventieprojecten.
Automatically translated into Dutch thanks to WorldLingo
Dag 4 - de Definitieve gedachten
het waren een ander vroeg begin voor onze laatste dag het bezoeken programma's op het gebied. Wij allebei worden gevuld met gemengde emoties; opgewekt aangezien het communautaire zorgprojecten zal bekijken, maar werkelijk droevig aangezien wij zullen weggaan en aan het verbazende team vaarwel van Swasiland zullen zeggen.
Het eerste einde vandaag was een Punt van de Zorg van de Buurt (NCP) in Mbadlane. NCP wordt gevestigd in een punt binnen een gemeenschap waar orphaned en de kwetsbare kinderen psychosociale steun, vroege kinderjarenzorg, basisgezondheidsdiensten en voeding kunnen ontvangen. Na hoorzitting over de steunsystemen op zijn plaats wij allebei hadden verondersteld om een concrete structuur te zien zo waren verrast om één enkele ruimte met moddermuren te zien. Het is verbazend dat zij leven, eten, koken en voedsel in deze kleine ruimte voorbereiden.
Toen wij aankwamen waren wij gelukkig uit de eerste hand de traditionele communautaire structuren kunnen zien. aan de werkers uit de hulpverlening en de kinderen te spreken die wij hebben moeten om naar toestemming van de mannelijke oudsten streven, die impliceerde heel wat hand het schudden. Zij waren zeer steunend van ons bezoek en verklaarden hoe de steun van UNICEF en zijn partners een echt verschil aan de 50 kinderen had uitgemaakt die NCP bezochten. Zij benadrukten ook het belang van de introductie van water aan de gemeenschap. Goed onlangs geïnstalleerda was niet alleen een pretstuk speelgoed om te spelen met maar ook gaf de kinderentoegang tot schoon water en onderwees hen over hygiëne en hygiëne.
De kinderen waren zeer vriendschappelijk en omvatten ons allen in hun spelen, was het verbazend om uiterst kleine kinderen te zien geduldig een rij vormend om hun handen te wassen. Wij waren nooit dat goed gedragen toen wij jong waren! Één van de jongens die NCP bijwoonden was 6 éénjarigen jongen geroepen Tiyabonga. Zowel stierven de ouders als de grootouders van Tiyabonga aan HIV/AIDS verwante ziekte zodat wordt hij nu verzorgd door zijn enige overlevende verwanten, zijn grote grootouders. Zij zijn allebei in hun recente jaren '70 wat over dubbel de gemiddelde het levensverwachting van 34 is. Het is unimaginable om te denken dat een zo jong kind aangezien 6 zouden kunnen zijn en om voor zich orphaned wegging te geven, de enige steun die uit NCP komt die hij één keer per dag zal bezoeken. Het was hart het breken om de grote grootouders te horen zeggend dat hun grootste vrees stierf en hem al alleen verliet, die werkelijk het belang van NCP en communautaire steun benadrukte.
Na dit reisten wij naar een andere NCP. Dit keer was het een concreet gebouw met 3 ruimten, één waarvan als klaslokaal werd gebruikt om het Engels te onderwijzen. Hoewel het gebouw groter en stabieler was dan de modderruimte van vorige NCP, had dit zorgpunt geen water of de hygiënefaciliteiten ontbraken zo nog.
Wij lieten tweede NCP voor het definitieve bezoek van de reis, aan een kind geleid huishouden over. Alvorens aan te komen wij over de kinderen hadden gelezen wij zouden bezoeken maar het ons niet werkelijk op de ervaring voorbereidde om hen te ontmoeten. Nonhlanhla is een 17 éénjarigenmeisje dat voor haar 6 siblings en neven geeft. Nonhlanhla is de enige werker uit de hulpverlening geweest aangezien zij 13 was. De familie levend in het huis dat haar ouders bouwden wat uit twee bestaat scheidt één roomed hutten, voor het slapen van en het opslaan van voedsel. Het huis is zeer oud en is behandeld in gaten, wanneer het het water doorweekt regent. Herhaalde malen is het huis gebroken in door misdadigers die hun voedsel zijn komen stelen.
Zij nodigden ons in hun huis uit om aan hen te spreken, werd het in de enige ruimte en moeilijk belemmerd om te geloven dat 7 van hen deze enige matras op de vloer deelden. Nonchlanchla was ongelooflijk schuw en verborg zich weg aan de hoek van de ruimte. Aangezien zij over de immense verantwoordelijkheid zorgend voor deze kinderen sprak werden wij werkelijk een betekenis van de last die zij heeft gedragen en van hoeveel van haar kinderjaren zij heeft overgeslagen. Wij spraken ook aan Sebenzile, Coolagannie en Galkoolo drie van de neven van Nonchlanchla dat zij voor geeft. Zij allen wonen school en mest binnen rond het huis bij te helpen. Zij schenen niet neer, en gingen met hun leven verder maar zij waren enkel zo jong om hun leven zonder ouders te leiden.
Aan het eind van het gesprek was het hun draai om ons vragen te stellen en zij vroegen eenvoudig om één of andere hulp om hen door de middelbare school te krijgen en om genoeg voedsel te hebben om ervoor te zorgen moeten zij niet hongerig gaan. Het was dit deel van het gesprek dat het hardst was aangezien er niet een wij kon doen waren. Wij hadden hen wat voedsel gebracht, maar het zou spoedig uit lopen. Hun verzoek was zo bescheiden: het voedsel en het onderwijs, dingenmensen nemen voor elke dag verleend van hun leven maar nog konden wij niet hen voor de lange termijn helpen, die ons voelen zeer gefrustreerd verliet.
Na het gesprek buiten de jongere meisjes waren giggly aangezien zij beetjes van het Engels met ons uitoefenden en spel het dalen stenen in zakken in de grond speelden. Dit versterkte werkelijk aan ons dat zij slechts kinderen zijn, willen zij gelukkig zijn spelen en, zelf-pitying zijn zij niet of downbeat, gaan zij verder eenvoudig met hun leven als wat anders zij kan doen?
Weggaand waren onze hoofden uiterst volledig van verschillende gedachten maar die aan me duidelijk uitkwamen dat dit slechts één groep kinderen is. Dit is geen eenmalige situatie, aangezien er kinderen als dit helemaal over Swasiland zijn zodat moet iets op nationale schaal worden gedaan. Hoewel u deze dingen in het nieuws en de documenten de hele tijd ziet, ontmoetend deze jonge mensen en ziend de strijd die zij op een dagelijkse basis onder ogen hebben gezien hebben gemaakt ons actie willen voeren om zowel geld als voorlichting op te heffen om deze jonge mensen in elk geval te helpen dat wij kunnen.
Romy en Rhiannon
يوم 4 يزور [هيف] وقاية مشاريع.
Automatically translated into Arabic thanks to WorldLingo
يوم 4 - يبدأ أفكار
نهائيّة هو كان آخر باكرا ل نا متأخّرة يوم يزور برنامج في المجال. نحن كلا ملأت مع عواطف مختلطة; يثير بما أنّ هو كنت سينظر في جماعة عناية مشاريع, غير أنّ حقّا حزينة بما أنّ نحن سنكون يترك ويقول وداعا إلى المدهشة سوازيلاند فريق.
كان الموقف أولى اليوم جوار عناية نقطة ([نكب]) في [مبدلن]. حددت ال [نكب] في نقطة ضمن جماعة حيث ييتّم وأطفال حصينة يستطيع استلمت دعم [بسشسسل], مبكّرة طفولة عناية, أساسيّة صحة خدمات وتغذية. فاجأت عقب جلسة استماع حول الدعم نظامات [إين بلس] نحن تلقّى كلا توقّعنا أن يرى بنية مادّيّة لذلك كان أن يرى [سنغل رووم] مع طين جدر. هو مدهشة أنّ يعيش هم, يأكل, يطبخ ويعدّ طعام في هذا غرفة صغيرة.
عندما وصل نحن نحن كنّا محظوظة أن يكون يمكن أن يرى مباشرة التقليديّة جماعة بنى. [إين وردر تو] تكلّمت إلى ال [كررس] وأطفال نحن احتجنا أن يبحث إذن من الشيخات ذكريّة, أيّ تضمّن [ا لوت] من يد يهزّ. هم كانوا جدّا داعمة من زيارتنا ويفسّر كيف الدعم من [أونيسف] وشريكاته كان قد جعل فرق حقيقيّة إلى ال 50 أطفال أنّ زار ال [نكب]. هم أيضا ركّزوا الأهمية من التقديم الماء إلى الجماعة. كان ال حديثا يركّب جيّدا ليس فحسب حالة لهو لعبة أن يلعب مع غير أنّ أيضا أعطى الأطفال منفذة إلى ماء نظيفة وعلمهم حول صحّة وقائيّة وحالة حفظ صحّة.
كان الأطفال جدّا ودّيّة ومدرجة نا كلّ في لعبهم, هو كان مدهشة أن يرى أطفال بالغ الصّغر [بتينتلي] [قويوينغ] أن يغسل أياديهم. نحن كنّا أبدا أنّ جيّدة يتصرّف عندما كان نحن شابّة! كان واحدة من الفتى الذي حضر ال [نكب] 6 [ير-ولد] فتى يدعى [تيبونغ]. على حدّ سواء [تيبونغ] مات واجدات وجد من [هيف/يدس] يرتبط علة لذلك هو الآن رعى ب ه فقط يبقى قريبات, جده عظيمة. هم كلا في هم متأخّرة سبعينات أيّ يكون على ضعف ال [ليف إكسبكتنسي] معدّلة من 34. هو [أونيمجنبل] أن يفكّر أنّ طفلة مثل شباب بما أنّ 6 استطاع كنت ييتّم ويسرى أن يهتمّ ل بنفسي, الدعم وحيدة يأتي من ال [نكب] أيّ هو سيزور [أنس ا دي]. هو كان قلب يكسر أن يسمع الجد عظيمة يقول أنّ كان خوفهم عظيمة يصبغ ويترك ه جميعا بانفراد, أيّ حقّا ركّز الأهمية من [نكب] وجماعة دعم.
بعد هذا سافر نحن إلى آخر [نكب]. هذا وقت كان هو بناية مادّيّة مع 3 غرف, واحدة [أف وهيش] كان يكون استعملت كقاعة الدرس أن يعلم اللغة الانجليزية. رغم أنّ البناية كان [غرندر] وأكثر ثابتة من الطين غرفة من ال [نكب] سابقة, هذا عناية تلقّى نقطة ما من ماء أو صحّة وقائيّة تسهيلات لذلك كان بعد افتقر.
نحن تركنا الثاني [نكب] للزيارة نهائيّة من الرحلة, إلى طفلة [هدد] منزل. قبل يصل كان نحن قد قرأنا حول الأطفال نحن كنت زرنا غير أنّ هو لم حقّا أعدّنا للخبرة الاجتماع هم. [نونهلنهلا] 17 [ير-ولد] بنت الذي يهتمّ ل ه 6 قريبات وابن عمّ. قد كان [نونهلنهلا] ال [كرر] وحيدة بما أنّ هو كان 13. سكن الأسرة حيّة في المنزل أنّ واجداته بنوا أيّ يتألّف اثنان منفصلة واحدة كوك, ل ينام ويخزّن طعام. المنزل جدّا قديمة وغطّيت في فتحة بئر, عندما يمطر هو الماء ينقع. على عدّة مناسبات قد كان المنزل مكسورة داخل بسفاحات الذي قد أتى أن يسرق طعامهم.
هم دعاوانا داخل منزلهم أن يتحدّث إلى هم, كان هو ضيّقة في ال [سنغل رووم] ويستعصي أن يصدق أنّ 7 من هم شارك هذا فراش وحيدة على الأرضية. [نونكنكا] كان بشكل لا يصدّق خجلة ويخفيبنفسي بعيدا إلى الركن من الغرفة. بما أنّ هو [تلك بووت] المسؤولية ضخمة رعى هذا أطفال نحن حقّا حصلنا إحساس من الحمل هو يحمل ومن كم من طفولته هو قد افتقد خارجا فوق. نحن أيضا تكلّمنا إلى [سبنزيل], [كولغنّي] و [غلكوولو] ثلاثة من [نونكنكا] ابن عمّ أنّ هو يهتمّ ل. هم كلّ يحضرون مدرسة ووحل داخل إلى مساعدة حول المنزل. هم لم يبدووا إلى أسفل, وكان حصل فوق مع حيواتهم غير أنّ كان هم صحيحة هكذا شباب أن يقود حيواتهم بلا والد.
في النهاية من المقابلة كان هو دورتهم أن يسألنا أسئلة وهم سألوا ببساطة ل بعض مساعدة أن يحصلهم من خلال [سكندري سكهوول] وأن يتلقّى بما فيه الكفاية طعام أن يتأكّد هم لا يضطرّ ذهبت جائعة. هو كان هذا جزء من المقابلة أنّ كان ال يستعصي بما أنّ هناك [ب] لم كثيرا نحن استطاع أتمّت. نحن كنّا قد أحضرناهم بعض طعام, غير أنّ ركض هو قريبا خارجا. كان طلبهم هكذا متواضعة: طعام وتربية, أشياء الناس لقطة ل يمنح يوميّة من حيواتهم غير أنّ بعد نحن استطاع لم يساعدهم ل ال [لونغ-ترم], أيّ يسارا نا إحساس جدّا ثبّطنا.
كان بعد المقابلة خارج البنات شابّة [جغّلي] بما أنّ هم مارسوا لقم الاللغة الانجليزية مع نا ولعب لعبة يسقط أحجار داخل جيب في الأرض. عزّز هذا حقّا إلى نا أنّ هم فقط أطفال, هم يريد أن يلعب وكنت سعيدة, هم يكون لا [سلف-بيتينغ] أو ركود, هم يكون ببساطة يحصلون فوق مع حيواتهم بما أنّ [وهت لس] يستطيع هم أتمّت?
كان يمشي بعيدا رؤوسنا جدّا يشبع من أفكار مختلفة غير أنّ الواحدة أنّ وقف خارجا إلى ي أنّ هذا فقط واحدة مجموعة الأطفال. هذا ليس حالة [أن-وفّ], بما أنّ هناك يكون أطفال مثل هذا [ألّ وفر] سوازيلاند لذلك شيء يضطرّ كنت أتمّت على مقياس وطنيّة. رغم أنّ أنت ترى هذا أشياء في الأخبار والأوراق [ألّ ث] وقت, يلتقي هذا الناس شابّة ويرى الكفاح يواجه هم على أساس يوميّة يجعلنا أردت أن يأخذ عمل أن يرفع على حدّ سواء مال وحالة وعي [إين وردر تو] ساعدت هذا الناس شابّة في أيّ طريق أنّ نحن نستطيع.
[رومي] و [رهينّون]